Beställ nu

Integritet i en digital värld — sju texter om individ och internet  finns i välsorterade bokaffärer. Om du inte hittar den kan butiken enkelt beställa den via vår distributör Förlagssystem. Du  kan givetvis också beställa den direkt via de största nätbokhandlarna:

Köp boken på: Bokus > Adlibris > CDON > Bokia eller i din bokhandel.

(Ebok? Kommer inom kort!)

Om boken

När integritetsdebatten stod som hetast under 2008 och 2009 kunde man lätt få bilden att vi stod inför ett vägval mellan två starkt polariserade framtidsscenarier. Antingen skulle vi införa ett totalt övervakningssamhälle där statens tjänstemän granskar varje meddelande eller så var rikets säkerhet i grunden hotat och polisen skulle stå maktlös mot terror och kriminalitet.

Några år senare kan vi se att ingen av mardrömmarna än så länge har slagit in – och i den allmänna debatten lyser frågorna med sin frånvaro. Detta betyder dock inte att integritetsdebatten på något sätt är över. Nu när gränser mellan upp- och nedkopplad, privat och offentligt samt individ och grupp luckras upp är den viktigare än någonsin.

Som en del tankesmedjan Fores programarbetet kring digitala fri- och rättigheter ger vi därför nu ut denna antologi om integritet i en digital värld. I varsitt kapitel ger några av Sveriges inom sina discipliner främsta forskare, experter och debattörer sin syn på integritesfrågorna. Står de stora IT-företagen idag för större integritetskränkningar än staten? Hur frivilliga är vi egentligen när vi delar med oss av information i sociala medier? Vad kostar integriteten rent samhällsekonomiskt?

Vi hoppas att denna bok ska bidra till att svara på dessa och andra frågor – och fördjupa debatten kring en av vår tids stora utmaningar.

Titel: Integritet i en digital värld – Sju texter om individ och internet
Medverkande: Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg, Johanna Nylander, Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Rasmus Fleischer, Robert Östling
Redaktör: Jakop Dalunde
Förlag: FORES + IVRIG
ISBN: 9789187379017
Distribution: Förlagssystem
Köp boken på: Bokus > Adlibris > CDON > Bokia eller i din bokhandel.

Pressklipp

Här kommer snart pressklipp och länkar.

Nyheter

Releasemingel 26 november

Måndagen den 26 november släpper vi Integritet i en digital värld med ett releasemingel. Jakop Dalunde, programchef digitala fri- och rättigheter på Fores samtalar kring frågorna med några av de medverkande skribenterna, tillsammans med Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik på Stockholms Universitet. Tid 26 november kl. 18.00 Plats Bellmansgatan 10 (T-bana Slussen/Mariatorget) För 50 kr får du boken Integritet [...]

Om de medverkande

I antologin ger några av Sveriges inom sina discipliner främsta forskare, experter och debattörer sina perspektiv på integritetsfrågorna och hur debatten kan utvecklas.

Isobel Hadley-Kamptz, författare och frilansskribent. Hon har varit ledarskribent på Expressen och är regelbunden krönikör på ETC, Arena, Neo och Expressens kultursida. Hennes senaste bok är Frihet och Fruktan – tankar om liberalism.

Johan Norberg,  författare, krönikör och idéhistoriker. Han har bland annat skrvit boken Till världskapitalismens försvar och varit verksam vid tankesmedjan Timbro.

Johanna Nylander, skribent och marknadsförare. Hon tidigare den profilerade bloggen Frihet, fildelning och feminism och har skrivit boken Är det så farligt? – Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar.

Nicklas Lundblad, IT-debattör och doktor i informatik, med inriktning på IT-rätt. Han har varit vice vd för Stockholms handelskammare, redaktör för tidskriften Neo och har skrivit flertalet böcker om internetsamhället. Idag är han samhällspolitisk chef på Google i Kalifornien.

Nina Wormbs, civilingenjör, teknikhistoriker och universitetslektor vid KTH. Hon har skrivit studien Genom tråd och eter: Framväxten av distributionsnätet för radio och TV. Har även varit huvudsekreterare i Public service-utredningen.

Rasmus Fleischer, författare och doktor i samtidshistoria. Han var en av grundarna till den upphovsrättskritiska gruppen Piratbyrån och skrev boken Det post-digitala manifestet. Nyligen publicerade han sin doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi.

Robert Östling, ekonomie doktor i nationalekonomi på Stockholms universitet. Han forskar kring beteende-ekonomi, spelteori och politisk ekonomi och skriver regelbundet i tidskriften Ekonomisk debattet och på Ekonomistas.se

 

Smakprov

Se utdrag från:
Johan Norberg – En ganska modern idé
Isobel Hadley-Kamptz – Köttdigitalism
Rasmus Fleischer – Molniga tider…


* * *


Johan Norberg
En ganska modern idé

I en målande passage ger professor Alan Westin en illustration av värdet av personlig integritet. Han ber oss tänka oss en vanlig person under en vanlig dag – inte det slags person som vi allmänt tänker på som någon som har ”något att dölja”. En och samme man kan vara en sträng far, älskande make, god vän och skicklig arbetare. Han kan underhålla dem han pendlar med, flirta i fikarummet och vara aktiv i organisationslivet. Men i alla dessa olika sammanhang tar han fram olika delar av sin personlighet, och håller samtidigt tillbaka andra delar: ”Privatliv ger individer … från fabriksarbetare till presidenter, en chans att låta masken falla för ett ögonblick. Att hela tiden vara ’på’ skulle förstöra den mänskliga organismen.”

Att ha en del av livet som bara är till för oss själva och dem vi noga väljer ut, är ett sätt att fördjupa vår personlighet, att testa och kommunicera tankar och känslor som vi inte tycker är tillräckligt färdiga eller tillräckligt lämpliga för offentlighetens ljus, och det skyddar oss mot att andra utnyttjar dem mot oss. Det ger en sfär för intimitet, förtroenden och starka relationer. Alan Westins illustration ger oss också en ledtråd om i vilken typ av samhälle som idén om privatliv och rätten till personlig integritet omhuldas som ett värde – ett individualistiskt samhälle med individuella livsprojekt och komplexa sociala relationer, där individer går in och ut ur olika sammanhang. Många historiker menar att det skedde först i det moderna västerländska samhället, påverkat av upplysningen och industrialismen. Det klassiska grekiska begreppet för en privatperson, som inte var en del av det offentliga livet, var trots allt ”idiot”.

En av privatlivets stora utforskare, Barrington Moore, menar att privat kommunikation ”blir möjlig bara i ett komplext samhälle, med utbredd läs- och skrivkunnighet och starka liberala traditioner – med andra ord, ett ganska modernt samhälle”. Under den förindustriella tiden var individen främst en del av ätten, byn, skrået eller ståndet. I feodalsamhällena var människan underställd hårda förpliktelser uppåt och nedåt, och ingen hade egentligen något hon kunde kalla sitt eget, inte ens sin kropp. Människan rörde sig på en mycket begränsad yta, ”en liten värld, där alla kände och höll ett vakande öga på alla andra”, som en historiker har uttryck det. Utrymmet för att utveckla personligheten, eller ens att vara ensam var starkt kringskuren.

Den svenske historikern Peter Englund har skrivit: ”Under denna tid hörde livets alla delar offentligheten till; yrkesroll och privatliv flätades samman. … Livet levdes utåtriktat. Hemmet var en offentlig plats. Födelse, sjukdom och död skedde inte i avskildhet utan följdes alltid av en nyfiken samling grannar, släkt och vänner som hela tiden vandrade in och ut genom dörrarna.”

Begreppet ”private” började användas i engelskan på 1400-talet och då i negativ bemärkelse, för misstänkt hemlighetsmakeri. Men med renässansen betonades den individuella personlighetens utveckling, separat från gruppen, och begreppet började snart bli mer positivt laddat. För växande religiösa minoriteter som förföljdes för sin tro var möjligheten att hålla tankar och tro för sig själva en överlevnadsfråga. Den frambrytande protestantismen krävde ett personligt möte med Gud och ett individuellt ansvar för frälsningen. Nationalstaten knäckte de lokala furstarnas makt och upplysningstänkare började bryta ned de religiösa auktoriteternas anspråk på att kontrollera människans tankar och känslor.

Dessutom skapade tryckpressen och läs- och skrivkunnigheten nya privata rum. Det finns en teori om att den moderna idén om en personlig sfär gjorde sin entré med masslitteraturen. Tidigare hade texten varit gemensam. Den lästes vid lägerelden eller från predikstolen, på torget eller vid domstolen. Nu uppstod ett helt nytt fenomen: läsaren som läser tyst för sig själv. Tidigare hade det betraktats som suspekt att vara ensam om det inte var för bön. Den tysta läsningen gav ett unikt möte och en personlig relation till texten. Det utvecklade individuella tankar och födde nya ambitioner. Det bidrog till att det blev allt mer accepterat att vara för sig själv, att läsa och att skriva. Det gav tid och möjligheter att fördjupa detta privata jag, och kulturhistorikerna menar att allt fler började betrakta detta privata jag som deras riktiga jag. Något som i dag kan framstå som självklart, men som då var en revolutionerande idé, då ensamhet tidigare definierats som att man är berövad de sammanhang som förverkligar människan.

 

* * *

 

Ett utdrag ur:
Isobel Hadley-Kamptz
Köttdigitalism

Under långa tider av integritetsdiskussionen i Sverige har det känts som att befinna sig i en korseld av gymnasiala slagord om rättigheter kontra statsförtryck. Integritet har ofta används som hade begreppet en på förhand fastställd betydelse, självklar och oomkullrunkelig. Men det Samuel Warren och Louis Brandeis menade med ”the right to be let alone” från ”The right to Privacy” 1890 är inte något som jag tror att särskilt många alls skulle ställa upp på. Hela idén om privatlivets helgd bygger på gränsen mellan offentligt och privat. I det offentliga gäller vissa regler, i det privata gäller andra. I det privata, enkelt uttryckt innanför det egna hemmets väggar, får man göra vad man vill. Utanför hemmet, i det offentliga, måste man lyda lagar och normer och hotas i den utsträckning man inte gör det av såväl våldsmonopolet som socialt tryck. Det privata må vara plats där man har rätt att bli lämnad ifred, men det är också en plats där maktförhållanden anses naturliga och oproblematiska.

Att bli lämnad ifred har därför inneburit den lagliga rätten att våldta sin hustru (lagligt i Sverige fram till 1965), slå sina barn (lagligt i Sverige till 1979), mörda sin partner (ett brott som fortfarande i många länder ses som betydligt mindre allvarligt än att ha ihjäl någon utomstående, något som exempelvis syns i förmildrande beskrivningar av sådana mord som ”familjetragedi” eller ”crime passionel”). Eftersom allt detta skett i hemmet har det varit privatsaker, och alltså ingenting för staten, eller polisen, att hantera. Hemmet är en farlig plats för den som inte har makten. Det är inte riktigt så längre. Svenskt rättsväsende tar mycket allvarligt på partnermisshandel. Gränsen mellan det privata och det offentliga har flyttats. Det är något att vara djupt tacksam för. Fortfarande finns förvisso debattörer som öppet anser att våldtäkt inom äktenskapet (eller andra långvariga förhållanden) är ett långt mindre allvarligt brott än en överfallsvåldtäkt i parken, men allt färre håller med. För den där gränsen flyttas hela tiden.

Det gäller både synen på vad man har rätt att göra mot andra familjemedlemmar utan att någon utomstående kan klaga, och vad som över huvud taget bör synas i offentligheten. Argument för burkaförbud hakar exempelvis ofta upp sig på att alla har rätt att vara religiösa på vilket sätt de än önskar i det privata, men att ute i offentligheten ska vi alla vara likar, medborgare snarare än tillhörande någon subgrupp, eller -kultur. Som bl a sociologen Wendy Brown påpekat är detta en idé om sekularism utifrån en specifikt protestantisk modell. Det acceptabla sättet att praktisera en religion i moderniteten är som privat individualiserad tro, något man bär i hjärtat osynligt för den som ser på. De platser där man aktivt och synligt utövar denna tro är antingen hemma eller i kyrkan. Precis så ser protestanter i allmänhet på sin religion, oavsett sekulariseringsgrad.

Men just denna modell har blivit mönstret för att alls vara modernt religiös. Alla andra former av religionsutövning, judar som följer vissa kostregler, muslimer som ber på jobbet eller bär slöja, personer som ser religionen som något kollektivt och ritualiserat, definieras som extrema eller närmast fanatiska. På så vis kan inte en troende jude eller muslim någonsin vara sekulariserad, trots att han eller hon kanske är minst lika moderat och modern som en protestant. På internet är det både mycket svårt att upprätthålla ägande och svårt att dra gränsen mellan privat och offentligt. Immaterialrätt påstås ibland vara samma sak som äganderätt, men strikt taget är det ju motsatsen. Immaterialrätten förnekar mig rätten att göra det jag vill med en bok, film eller skiva som jag köpt. Men även om vi accepterar immaterialrätt som en slags äganderätt (oavsett om det är i den europeiska naturrättsliga traditionen eller den amerikanska konsekvensialistiska) går den inte att upprätthålla på internet.

En dators själva funktionssätt står i direkt motsättning mot immaterialrättens krav på kontroll över ett verks kopior. Varje gång man gör något med en dator skapas nya kopior, varje gång man mailar ett dokument är det ett nytt dokument, varje gång du öppnar en fil är det formellt sett en ny fil. Upphovsrättsindustrin försökte initialt få betalt för alla dessa kopior, men till och med de tvingades inse att det var ogörligt. Upphovsrättens olika regler bygger på om något är offentligt eller privat. Privat nyttjande av upphovsrättsskyddade verk har i stort fallit utanför upphovsrättens gränser, man har fått låna ut en bok till en kompis, spela av en skiva till kassettband för eget bruk (även om också denna tidiga kopieringsteknik som bekant försökte stoppas av upphovsrättsinnehavare). Användningen av filmer i skolor är mer oklart, det finns egentligen undantag för sådant som undervisning, men dessa undantag håller på att snävas in.

Den pågående digitaliseringen har nämligen lett till att lagstiftning och rättspraxis blivit hårdare och hårdare i sin syn på vad som egentligen är offentligt och alltså under gällande upphovsrättslagar. Tidigare har det funnits en gråzon, men i gällande upphovsrättsparadigm blir gränsen mellan det offentliga och det privata allt skarpare dragen, samtidigt som linjen i livet blir allt suddigare.

 

* * *

 

Ett utdrag ur:
Rasmus Fleischer
Molniga tider: om integritetsdebattens förlamande dialektik

Integritetsförsvararnas långa, heta sommar följdes till slut av en höst. Symboliskt betraktat skedde detta den 25 september 2008, då de fyra regeringspartierna enades om att stå fast vid beslutet om att tvångsansluta alla landets telefon- och internetoperatörer till en statlig avlyssningsmyndighet med tillgång till all kommunikation över rikets gränser. För att tillmötesgå de massiva protesterna beslöts om en rad smärre ändringar: FRA 1.0 skulle förvandlas till FRA 2.0 – nu med inbyggd domstol.

Sedan dess har hösten sakta övergått i vinter och i slutet av 2011 frös det till in i märgen på det fåtal som fortfarande orkade bry sig om FRA:s befogenheter. Då enades nämligen riksdagens majoritet – regeringspartier plus socialdemokrater – om att “öppna FRA-shoppen” så att även Säpo och Rikskriminalen får tillgång till avlyssningsmaskineriet.
Till sistnämnda överenskommelse hörde även att en “integritetskommission” ska tillsättas. Kommissionen har i skrivande stund inte synts till, men dess uppdrag har pekats ut. Det ska inte i första hand handla om statlig massövervakning, utan om förhållandet “mellan individen och privata aktörer”. Även om inga företag nämns vid namn är det uppenbart att politiker i allmänhet föredrar att debatten om privatsfärens skydd ska handla om Facebook hellre än om FRA.

Argumentet började höras redan hösten 2008: “Många lägger frivilligt ut både bilder och personliga uppgifter om sig själva och andra, men finner det integritetskränkande att e-post kan snappas upp av FRA.” Olika varianter av denna påstådda paradox har fortsatt att användas för att ta billiga poänger.

Integritetsdebattens förlamande dialektik består i att staten och kapitalet spelas ut mot varandra, så att det i slutändan inte blir någon integritetsdebatt utan bara ett evigt hojtande om vem som i moraliska termer är mest ond.
Medan illiberala tyckare pekar på att Facebook är värre än FRA eftersom de är kommersiella och står utanför demokratisk kontroll, svarar de liberala tyckarna med att påpeka att Facebook trots allt är frivilligt. Många libertarianer vill inskränka integritetsdebatten till att endast handla om statliga tvångsåtgärder.

“Visst. Facebook och Google gör ibland saker som kan vara integritetskränkande”, skriver exempelvis Henrik Alexandersson, libertariansk debattör som arbetar för Piratpartiet i Bryssel. Men, fortsätter han: “Det är frivilligt att använda Facebook och Google. Hela Facebooks affärsidé är att vända ut och in på medlemmarnas privatliv. Och alla vet att Google lever på att erbjuda personligt anpassad reklam. Detta är på inget sätt några hemligheter. Jag tror faktiskt inte att något av dessa företag medvetet försöker göra något ondskefullt.”

Fast vad vinner man på att spekulera i ondskefulla avsikter? Vi vet att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser – något som påpekades mer än en gång i FRA-debatten. Om vi bortser från denna olyckliga formulering, finns det mer djupgående problem med den libertarianska hållningen. Frivilligheten är inte helt okomplicerad. Skälen till detta är flera.

För det första: om det ska vara tal om verklig frivillighet, måste man kunna veta till vem som man frivilligt överlåter sina hemligheter? Om vi håller oss till Google och Facebook så kan vi förvisso ha en uppfattning om hur dessa företag beter sig. Via dess tjänster kan vi skriva förtroliga brev till våra vänner, i någorlunda förvissning om att orden inte blir tillgängliga för högstbjudande. Vi känner Google och Facebook i dag – men vi kan inte veta vad de är i framtiden, särskilt inte om krisen fördjupas ytterligare. Däremot kan vi räkna med att de fortsätter att lagra våra brev.

Ett företag som får ont om pengar kan få ny ledning som börjar göra sådant som tidigare ansågs otänkbart, som att sälja känslig information till höger och vänster. Sådant går möjligtvis att förebygga, i någon mån och då främst från amerikanskt håll, genom lagstiftning och avtal. Värre är det med företag på glid som börjar försumma sin datasäkerhet, så att andra aktörer i smyg kan plundra deras databanker. Att garantera en rimlig datasäkerhet via lagstiftning är i princip omöjligt. Det kan påminnas om att Google inte ger några som helst garantier mot intrång i deras molntjänster.
Ibland nämns ett skräckscenario i debatten: Facebook kan i framtiden säljas till Kina. Vilka säkerhetstjänster kommer därefter att få tillgång till sociogram över en miljard människor?

Scenariot kan inte uteslutas, men det är föga sannolikt. Även om Facebook skulle drabbas av en ekonomisk kollaps, kommer de inte tillåtas att bli nästa Lehmann Brothers. Facebook är, liksom Google, too big to fail. Om ett sådant läge uppstår, är det nog troligare att USA:s regering trollar fram pengar för att förstatliga hela Facebook – och därmed får kontroll över all data som vi frivilligt har lämnat dit. Även ett sådant scenario måste finnas på framtidskartan.

PRESS & KONTAKT

Vill du ha ett recensionsexemplar? Vill du köpa ett större antal böcker? Vill du intervjua författarna? Vill du arrangera en presentation eller diskussion kring boken? Hör av dig!

Pressbilder:
Omslaget (högupplöst jpg)

Kontakt:

Jakop Dalunde
070-2485864
jakop.dalunde@fores.se

Kalle Magnusson
kalle@ivrig.org